Därför är det industrin som sätter Märket

Sverige är ett litet land med stort exportberoende. Därför finns sedan länge en samsyn om att det är den bransch som är mest konkurrensutsatt, internationellt sett, som bör ”sätta Märket”. I dagsläget är det industrin.

Värdet av den svenska exporten uppgår till mer än 50 procent av BNP. Bland 20 branscher i näringslivet med störst exporthandel tillhör 14 industrin och sektorn sysselsätter över 800 000 personer.

Om lönenivån i Sverige hamnar fel, är det industrin som får ta den första och största smällen. Det är därför viktigt att industrin sätter en löneökningsnivå som är bra för Sverige som nation.

Legitimiteten avgörande för Märket

En förutsättning för att normen ska fungera, är att de som träffar avtal efter industrin också håller sig till Märket. Den grupp av parter som avtalar normen måste också vara tillräckligt stor och ha den legitimitet som krävs bland övriga grupper på arbetsmarknaden. Bland parterna inom Industriavtalet finns några av de största fackförbunden på den privata arbetsmarknaden inom såväl LO och TCO som SACO representerade. Det motsvarande gäller på arbetsgivarsidan.

Industrin står för den allra största delen av svensk export.

Det måste inte vara industrin som sätter Märket

När märket utgår från den internationellt konkurrensutsatta, exportberoende industrin säkerställs att samhällsekonomin kan hantera löneutvecklingen. Utan någon form av lönenormering finns risken att de grupper på arbetsmarknaden som har lättast att hävda sig får en oproportionerligt stor del av löneutrymmet, på bekostnad av löneutvecklingen för yrkesgrupper som inte har den starkaste positionen på arbetsmarknaden eller har lägre facklig organisationsgrad.

Samtidigt är det inte för all framtid givet vilka delar av arbetsmarknaden som bör ingå i de internationellt mest konkurrensutsatta branscherna, och som därmed bör sätta märket. Det utvärderas kontinuerligt och kan komma att förändras över tid.

Industriavtalet innebär att parterna inrättat Industrirådet som bland annat utser industrins ekonomiska råd. Ett oberoende råd med några av Sveriges mest kunniga ekonomer. Syftet med rådet är att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft för att därigenom lägga en grund för god löneutveckling och goda villkor i övrigt för de anställda. Genom avtalet tar parterna ett gemensamt ansvar för lönebildningen.

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et

Frågor och svar om Märket

  • Vad är ens märket?
    Märket är en överenskommelse om att kostnadsökningsnivån i det först tecknade kollektivavtalet i en avtalsrörelse blir normerande för hela svensk arbetsmarknad. Själva nivån, siffran, är det som brukar kallas märket och den stora delen handlar om löneökningsnivå. Märket är alltså ett verktyg för att skapa både mer pengar i plånboken till dig som medarbetare och se till att företagen är fortsatt konkurrenskraftiga.
  • För vem är märket bra?
    Egentligen alla eftersom vi vet att märket innebär att medarbetare inom alla branscher får en stadig och stabil reallöneutveckling samtidigt som hänsyn tas till företagens konkurrenskraft.  På så sätt är märket bra för hela svensk arbetsmarknad och samhället i stort.
  • Varför vill många fackförbund och arbetsgivare ha kvar märket?
    Den svenska modellen innebär att fackförbund och arbetsgivare tar gemensamt ansvar för villkoren på arbetsmarknaden och i det ingår att hitta lösningar på gemensamma problem. Ett sådant problem var den skenande löne- och prisspiral vi hade innan Industriavtalet slöts. Genom Industriavtalet föddes Märket som nu är en central byggsten för lönesättningen i Sverige. Konstruktionen skapar en stabil och ordnad modell som tar hänsyn till att Sverige är ett litet, exportberoende land och varför överge en modell som fungerar?
  • Varför ska industrin sätta märket?
    Tanken med att låta den mest internationellt konkurrensutsatta sektorn gå först och ta ansvar för löneökningsnivån bygger på att det också är den sektor som kommer ta den första och största smällen om nivån hamnar fel. Sverige är ett exportberoende land och av de 20 branscher i näringslivet med störst exporthandel tillhör 14 industrin och industrisektorn sysselsätter över 800 000 personer. Industrin är därmed i dagsläget Sveriges mest internationellt konkurrensutsatta sektorn och ska därför sätta märket.
    Vilka branscher som bör ingå i de internationellt mest konkurrensutsatta sektorerna, och som därmed bör sätta märket, kan förändras över tid.
  • Varför får inte fler branscher vara med och sätta märket?
    Det handlar inte om att utesluta och välja bort branscher utan om att det är både beprövat och logiskt att den mest internationellt konkurrensutsatta branschen är den som sätter märket. I dagsläget är det Industrin. Det är inte för all framtid givet vilka delar av arbetsmarknaden som bör anses ingå i de internationellt mest konkurrensutsatta branscherna, och som därmed bör sätta märket. Det utvärderas kontinuerligt och kan komma att förändras över tid.
  • Okej att märket tjänat Sverige väl, men passar det verkligen för framtiden?
    Att skapa reella och stabila löneökningar samtidigt som Sverige kan behålla sin internationella konkurrenskraft känns knappast som något omodernt. Tvärtom kommer framtidens arbetsliv och näringsliv vara mer globaliserat än idag vilket gör det än mer viktigt att värna förutsättningarna för fler och bättre jobb i Sverige. Sedan Märket infördes är reallöneökningen över 60 procent, enligt Medlingsinstitutet (2018). Det är betydligt högre än i de flesta jämförbara länder. Inflationen har varit låg och de svenska företagen har kunnat behålla och stärka sin konkurrenskraft. En vinst för alla som känns viktig att ta med sig även framåt.
  • Står märket i vägen för mer jämställda löner?
    Nej. På arbetsmarknaden finns det löneskillnader som enbart kan förklaras med genusdiskriminering. Det är oacceptabelt att kvinnor inom många grupper tjänar sämre än männen. Många kvinnor jobbar dessutom i branscher där löneläget är lägre än i mansdominerade branscher. Ojämställda löner och orsakerna bakom är något både fack och arbetsgivare behöver ta ansvar för att ändra. Dock beror de inte på Märket och ett avskaffande av Märket skulle inte heller vara svaret. Märket tryggar istället löneökningar för medarbetare i alla branscher, inte bara för dem som har en stark position på marknaden eller som jobbar på företag som går bra just nu. Utan Märket skulle dessa yrkesgrupper helt enkelt ha klart sämre möjligheter till löneökningar.
  • Varför ska inte branscher som går bra kunna ta ut mycket mer än märket?
    Så hade vi det på 70 och 80-talet innan Industriavtalet och Märket fanns. Olika grupper förhandlade var och en för sig och alla konkurrerade med varandra om att få en högre procentsats än övriga. På så sätt skapades en skenande löne- och prisspiral. Inflationen steg kraftigt och i realiteten stod lönerna mer eller mindre stilla. Samtidigt förlorade företagen konkurrenskraft när kostnaderna ökade betydligt mer än i konkurrentländerna. En situation som inte var bra för varken medarbetare, företagen eller Sverige. Dessutom utgör ju märket nivån för den kollektiva löneökningen, ett enskilt företag som vill ge sina medarbetare mer kan naturligtvis kan göra det.
  • Gör märket att det blir svårare att få ett högt lönepåslag som individ?
    Märket är ett riktmärke, en normering på kollektiv nivå för att säkra en stabil reallöneökning över tid. Vad du som individ ska ha för lönepåslag ska avgöras av din prestation utifrån de lönekriterier som finns på arbetsplatsen. Märket ska aldrig utgöra ett tak för dig som individ och en arbetsgivare är fri att ge individuella lönepåslag som speglar insats och utfört arbete.
  • Löneökning får man väl varje år oavsett vad?
    Nix, det finns ingen lagstiftning i Sverige som säger att du har rätt till årlig löneökning utan det är något som regleras genom Kollektivavtal. Kollektivavtalen täcker också andra delar av arbetsvillkor som till exempel semesterersättning, övertidsersättning, tjänstepension och arbetsmiljö. Det är delar som också är viktiga när parterna gemensamt tar ansvar för arbetsmarknadens utveckling.